Ett inlägg jag skrev förut men aldrig publicerade.
Ibland så.
I hela mitt liv så har jag vart väldigt djup. Älskat livet, vilket jag fortfarande gör. Men det senaste åren så har jag känt mig väldigt ensam, ytlig. Jag har svårt att gråta, även om det skulle vara väldigt skönt att gråta. För länge sedan så grät jag för att jag tyckte mamma var dum.. Nu känns det som det behöver vara värre grejer.. Men senaste gången jag verkligen grät var när min familj och jag gick igenom en extremt jobbig grej. Nu för tiden så kan jag försöka gråta över hur tragisk jag är ibland. Men knappt det går..
Har ingenting att vara ledsen över. Förutom att jag känner mig så jävla ensam. Jag vet att jag har en familj som bryr sig, som gör allt för mig. Ett par vänner som bara vill mig väl, men det är någonting som gör så jävla ont. Om jag bara kunde sätta fingret på det. Jag är inte speciellt svag, eller tycker inte synd om mig själv.. Jag mår nog egentligen ganska dåligt, skjutsar bort alla jag tycker om. Om jag ens tycker om någon. Jag skiter bara i allt. Men jag vet inte varför. Och för en gångs skull så ber jag er om hjälp. Vad händer?
