Sömnlöst. Ibland så blir allt inte riktigt som man tänkt sig. Jag drömmer om stabilitet, att bara vara hemma. Chilla, träna och umgås med mina vänner och familj. Men det är något som krockar, är att jag är på tok för nöjeslysten. Jag älskar festliga sammanhang och är grym på att umgås med nya coola människor. Då blir det lätt att jag glömmer bort mina gamla, riktiga vänner och det är ingenting jag gör för att vara elak. Nu säger jag inte att jag inte hittat vänner för livet runt om på mina resor jag gjort. Jag vill ju tro och hoppas på att jag hittar kärleken någonstans påvägen, men jag börjar mer och mer tro att nöjeslystheten är nog bara en stor omväg. Jag har alltid tagit kärlek lite som den kommer, aldrig letat efter den. Men när min väns mamma sa till mig (spåtant)att jag skulle hitta kärleken så hade jag hopp, men icke så jag väntar ett tag till rå
. I år så har det hänt väldigt mycket på kort tid, dom senaste åtta månaderna har det hänt mer, både med mig själv och i min omgivning. Mer än vad det gjort i hela mitt liv. Så när jag kom till Spanien i år, så blev jag nästan kvävd. Både av uppmärksamhet och fest, två saker jag egentligen älskar. Men jag har så fina vänner där så det var det enda som höll mig kvar. Redan efter första veckan kände jag mig mätt.. Att jag stod ut i sex veckor, mja inte så svårt för det är ju så kul. Men det känns som ett tecken(iallafall för mig själv) att vilja åka hem, att bli trött på shots och bakfylla
så tidigt för att jag vill hem till mitt liv. Mitt liv som jag knappt har börjat bygga på än. För att så fort jag känner mig hyfsat nöjd med vad jag har. Ja då flyr jag igen. Men nu när jag har min lägenhet, någonting jag vill fixa. Jag vill börja blogga igen. Jag kan knappt skriva som mig själv längre, när jag läser min blogg så känns det inte som mina texter.

Men jag behöver någon, eller något, eller ro. För att kunna få fram dessa texter ut mitt huvud. Så ge mig ett svek, ett brustet hjärta eller en jäkla massa lugnande. Eller lite tid. Så löser det sig nog. Ska vi se.